Hur det var att besöka Alexander igår
Igår vid elva åkte vi ju till Arvika, först åkte vi till Långserud för att hämta Emelie (Alexanders tjej). Vi skrattade och hade kul på vägen dit. Började plötsligt hagla haha! Andreas sträckte ut fingret genom takluckan och fint ont när det kom en hagelbit på fingret. Haha! När vi kom dit åkte vi direkt till sjukhuset. Alexanders pappa mötte oss vid entrén. Alexanders mamma och pappa pratade med oss innan vi skulle in till honom, dom visade oss även bilder på honom under dom veckorna som han har legat på sjukhus. Sen fick vi gå mot hans rum, ju närmare vi kom ju större blev klumpen i magen. Kändes som det gick slowmotion att gå dit. Först fick vi se han genom ett fönster, då började Emelie att gråta och då började jag nästan också att gråta. Först gick Emelie och Adam in och Jag och Andreas satt och väntade. Sen så fick vi gå in. Alexanders pappa var med därinne en stund och berättade lite saker. Sen så fick vi va därinne själva med Alexander. Vi hållde hans hand, han var trött när vi var där för han hade inte sovit riktigt på två nätter. Men han kollade på både Emelie och Andreas. Han klämde deras händer och han rörde på benen. Man kunde verkligen se hur mycket han försökte att lyfta på handen, och han lyfte på den lite. Det var läskigt att se han ligga där. Han hade inte många slangar och sånt. Bara en som gick in i halsen. På morgonen igår så började han med sjukgymnastik. När vi hade åkt så skulle han ha sjukgymnastik en gång till. Man kunde se att han försökte prata, men det kan han inte med slangen i halsen. Andreas bröt ihop när vi hade vart därinne. Känner mig så maktlös när jag inte kan göra något åt att han är ledsen. Sen gick vi ut för vi skulle åka. Men då tyckte Alexanders mamma och pappa att vi skulle åka med till deras stuga. Så det gjorde vi, vi fick fika och vi satt där och pratade. Då kändes det bättre. Kändes så hemskt när hans mamma berättade. Alexander ringde till hans mamma en halvtimme innan vi åkte. Hon ringde halv fem, och fem hände det. Han skulle hem och äta och så skulle dom tvätta bilarna. Sen fick hans mamma höra att fyra ungdomar hade vart med om en singelolycka. Hon ringde till Alexander men utan svar. Hon ringde typ sju gånger sen slog det nog henne att det var han. Han brukar svara i telefon, eller ringa upp efteråt. Men det gjorde han inte nu. Alexanders pappa åkte dit men då hade redan Alexander åkt. Dom sa till oss att det var helt okej att gråta för det hade dom redan gjort så mycket, och så började tårarna komma på Alexanders mamma. Dom skulle åka vartsomhelst för att han skulle bli bra. Men dom var positiva och det är bra! Dom har bestämt sig, och det har vi också. Du kommer klara detta Alexander! Vi kommer stötta dig så mycket vi bara kan i detta! När vi hälsar på dig nästa gång hoppas vi att du har tagit bort slangen i halsen och att du är mer vaken och inte är så trött. Alexanders pappa sa såhär: Jag har ett mål, det är att ta Alexader till Hagfors när han tar studenten. Om han är så frisk så ska jag ta med han dit. Även om jag ska få köra han i rullstol. Jag blev helt rörd av allt dom sa. Han har en sån härlig personlighet Alexander. Det var verkligen svårt att lämna dig där, jag undrar vad du tänker på. Om du ens kommer ihåg olyckan, det tror jag inte att du gör. Du kanske inte ens kommer ihåg att vi var där hos dig igår. Vi hoppas att vi snart får träffa dig igen. Då ska vi ta med oss Emelie igen! Detta får ta den tid det tar, bara du blir bra igen!
Blev ett väldigt långt inlägg men det är mina tankar kring detta och hur det var att träffa honom igår! Massa kramar till dig! :)
